Glasängeln

Del provet i Matte C blev avklarat otroligt snabbt, 23 rätt skulle man ha för att bli godkänd och det var 17 frågor. Så ni kan ju själva gissa ut att det var rätt mycket man skulle ha rätt på...Och jag kan garantera att jag inte fick 23 rätt så det borde stå IG på mitt papper när jag får det tillbaka. Men, det var bara ett delprov, världen går väl inte under för det?
Inte min i alla fall.

Jag är stressad så givetvis mitt i all stress måste jag skriva ett blogginlägg. (?) Det är så typiskt mig.
Borde plugga latinska glosor och lära mig verben i perfekt, jag borde packa min väska inför min lilla tripp till Karlstad som ska innehålla badkläder och lite finare inför morgondagens tvåårs mys, sen borde jag ta en dusch för kloret från dagens badning sitter fast i min hud och i mitt hår.

Jag får byta ut alla BORDE mot SKA. Hoppas det hjälper på traven..
Är utmattad och borde sova snart, men det har jag verkligen inte tid med. Och nu när mamma la sig i badet så kan jag knappast duscha.

Hoppas helgen får min inställning till skolan att bli bättre! :)

Idag firar Tom och jag två år. Jag har varit kreativ och gjort lite personligt söta grejor som jag hoppas han blir glad över. :)
Jag älskar dig fortfarande älskling, även om det är tufft ibland så skulle jag inte kunna klara mig utan dig. Du är hela min värld och min andra halva. <3


Nu ska jag försöka göra nått vettigt iaf.

Puss

Jag är rätt så förslappad just nu måste jag säga... Usch, känner mig helt död men det finns ju faktiskt en förklaring till det hela. Fredag-Lördag i Lidköping var en kanon resa! :) Jag hade riktigt kul och Jonas & Bea visade oss massa kul så jag är riktigt nöjd med resan. Synd bara att den inte var längre, men i September tänkte jag åka tillbaka för att gå en rundvandring på Läckö Slott! :) (det spökar där!) Nu är Lidköpings borna på vägen till Toscana i Italien, mysigt för dom!

Varför vi var tvungna att lämna Lidköping redan halv fyra på eftermiddagen i går var för att jag skulle med tåget från Karlstad 17.55. Sandra och jag skulle ut! Kolsnäs som stod först på listan uteslöt vi då vi fick nys om att de flesta skulle till Torsbys egna partyhåla, Factoriet!
Eftersom vi var sent ute så orkade vi inte gå på förfest, så vi drog till Kolsberg badplats och började kvällen där med massa härligt prat och mycket skratt. Vad skulle jag göra utan dig Sandra?

Väl på Factoriet så var vi på topp, vi mötte klassisar och gamla Innebandy flickor! En toppen kväll tillsammans kan knappast bli bättre?! Dansade och drack även en fruktig drink! :D
Halv tre ringde jag min far som inte var på den bästa humörssidan, efter att han fått "tennisarm" har humöret dragit ner ordentligt, igen. Men hem kom jag och somnade runt tre tiden och drömde bara om massa drinkar och om festkvällar.

Tack för en toppen kväll Sandra, ingen kväll detta år har varit så jävla kul och bra som igår! <3

Nu ska jag städa lite på mitt rum, kolla lite matte och hjälpa mamma med maten. Mommo och moffa kommer på besök! :)


 Du och jag! <3

Pussen!

Jag lyssnar på Curly Sue med Takida, jag tycker verkligen om den låten. Takida har aldrig riktigt varit topp på min musik lista, de har aldrig nått riktigt ända fram men musiken har alltid varit bra, men nu. Curly Sue har verkligen borrat sig in i hjärnan och jag älskar när de höjer alla toner i slutet! :)
Ja, så ni kanske förstår vad som dånar i mina kassa laptop högtalare right now? ^^,

Jag är på sakna humör.. Jag saknar allt som en gång var, jag drömmer om sommrarna då man cyklade eller åkte moped all day long, då ingenting spelade någon roll. Då Sandra och jag satt och planerade 2006 sommaren på Bredvika och kollade in de nya norska killarna på campingen som inte var nått att ha. Sen fick jag min norsk, han som alltid funnits där men som jag inte riktigt såg. Han som alltid ställde upp, han som alltid fanns där, han som tyckte om mig så som jag var, han gjorde verkligen det. Men jag såg förbi honom länge, tills jag insåg att han verkligen tyckte om mig, att han var deprimerad över att det var ett sånt stort steg fast ändå så litet mellan oss. Vi umgicks aldrig ensamma förrän i slutet, och det var ju då jag insåg att han var allt, allt det jag aldrig haft och allt jag ville ha.

Sommrarna då man bara var, man umgicks så jävla mycket så man hann knappt sova. Man bara pratade, funderade, planerade, bara var. Det kommer inte hända igen, för nästa sommar ska man stå på egna ben och försöka klura ut vad man ska göra med sitt liv. Mina sommrar har varit fina, utom förra sommaren som var helvetet.

Sommrarna innan, då allting började. Då hjärtat slog på allvar, min första kärlek. Av den kärleken har jag lärt mig av alla mina misstag jag begick, allting man gjorde fel. Min svartsjuka har jag lagt band på, den är bättre nu. Stackars Henrik, så som jag höll på, ett riktigt prövo år. Jag lärde mig att svartsjuka var nått som man inte bara lekte med, han insåg väl att sånna som mig borde man hålla sig undan för att orka. Vi lärde oss och det kan jag tacka allt för idag. Hade jag hållt på som jag gjorde då så hade inte jag haft Tom nu, man lär sig av snedtramp? Jag tror det...

Jag har det iallafall jätte bra idag, jag är lycklig och ångrar ingenting. Vi har inte alltid haft det så lätt, men jag visste vad jag gav mig in på och någonstans i allt kaos så har vi försökt hitta en balans för att klara oss. Jag faller tillbaka, det gör jag, men jag är inte mer än människa och knivsår tar tid att läka, speciellt om dom gått rakt genom kroppen och i genom hjärtat. Men jag kan säga att jag älskar dig, för jag gör det. Ingen har någonsin gett mig så mycket som du har. Du är min andra halva, alltid. <3



Om Jag förlorar dig
Så förlorar Jag synen
Om Jag förlorar dig
Då har Jag ingenting kvar
Förlåt mig men Du är allt Jag har

Jag kollade just Ewa's hemsida jag har inte lyckats hitta den ännu, eller inte förrän nu.
Jag har inte vågat kolla på bilderna ännu, det steget vågar jag inte riktigt ta ännu, speciellt inte när jag vet att krokodil tårarna kommer att svämma och det är väl inte direkt det jag vill sitta och göra inför svärfar...
Kollade i alla fall gästboken, klumpen kom och tårarna brände, men efter många om och men och hårt kämpande så lyckades jag inna över den tjocka klumpen och de brännande vattendropparna bakom ögonlocken.
De som skrivit har i alla fall fattat att hon inte finns i konkret form längre...

Att övervinna tårarna är inget nytt för mig, jag skulle kunna kallas expert. Jag är den sorten människa som helst håller alla problem och svåra/jobbiga tankar för mig själv, för jag kan inte prata om det. Jag har alltid haft möjlighet att gå och prata med någon, på skolan och på sjukhuset men vad skulle jag säga? Om jag inte ens kan prata med mina föräldrar om något som tynger mig, hur ska jag då kunna prata med en främmande människa som "påstår" sig veta hur det känns eller är? Jag har hört att man kan få smärtor i kroppen om man låter massa tankar och bekymmer tynga en, kanske spelar mina ständigt nedtystade bekymmer en liten roll i min förbannade ryggvärk? Jag ger det inte hela skulden, men något litet kanske det spelar in?

Jag skulle aldrig kunna gå till mina närmsta vänner och berätta hur jag egentligen mår, kanske är jag rädd för att tynga andra med mina problem? Eller så vill jag någonstans i mitt undermedvetna att de ska tro att jag inte har några problem, att allt är frid och fröjd, men så är det inte. Jag är verkligen feg.

Sen tror jag att alla tårar jag kvävt och alla gömda bekymmer genom åren har kommit fram nu. Så jävla känslig som jag är nu, det har jag aldrig varit. Jag kan gråta för en lycklig reklam, att någon i min omgivning är så där lyckligt lycklig och glad, att jag ser något på tv som är gulligt, känsligt eller hemskt. Jag har blivit ett känslo vrak!
Kanske är det bara nån jävla kris som jag hamnat i, jag kanske inte har släppt alla bekymmer, tankar eller frågor? Jag kanske kommer bli galen på allt?

Den dagen någon kan komma till mig och fråga hur det är, och jag svarar vitt ärligt på frågan, då är det ett bevis på att jag är rak i ryggen och vågar stå för att allt inte alltid är bra.


Jag vill  inte att ni ska fråga nu hur allt är, eller tvinga mig och prata. För det hjälper inte.
Vi låter vardagen flyta på som vanligt, så kommer det när det kommer.

Vi säger så.