Glasängeln

Jag kollade just Ewa's hemsida jag har inte lyckats hitta den ännu, eller inte förrän nu.
Jag har inte vågat kolla på bilderna ännu, det steget vågar jag inte riktigt ta ännu, speciellt inte när jag vet att krokodil tårarna kommer att svämma och det är väl inte direkt det jag vill sitta och göra inför svärfar...
Kollade i alla fall gästboken, klumpen kom och tårarna brände, men efter många om och men och hårt kämpande så lyckades jag inna över den tjocka klumpen och de brännande vattendropparna bakom ögonlocken.
De som skrivit har i alla fall fattat att hon inte finns i konkret form längre...

Att övervinna tårarna är inget nytt för mig, jag skulle kunna kallas expert. Jag är den sorten människa som helst håller alla problem och svåra/jobbiga tankar för mig själv, för jag kan inte prata om det. Jag har alltid haft möjlighet att gå och prata med någon, på skolan och på sjukhuset men vad skulle jag säga? Om jag inte ens kan prata med mina föräldrar om något som tynger mig, hur ska jag då kunna prata med en främmande människa som "påstår" sig veta hur det känns eller är? Jag har hört att man kan få smärtor i kroppen om man låter massa tankar och bekymmer tynga en, kanske spelar mina ständigt nedtystade bekymmer en liten roll i min förbannade ryggvärk? Jag ger det inte hela skulden, men något litet kanske det spelar in?

Jag skulle aldrig kunna gå till mina närmsta vänner och berätta hur jag egentligen mår, kanske är jag rädd för att tynga andra med mina problem? Eller så vill jag någonstans i mitt undermedvetna att de ska tro att jag inte har några problem, att allt är frid och fröjd, men så är det inte. Jag är verkligen feg.

Sen tror jag att alla tårar jag kvävt och alla gömda bekymmer genom åren har kommit fram nu. Så jävla känslig som jag är nu, det har jag aldrig varit. Jag kan gråta för en lycklig reklam, att någon i min omgivning är så där lyckligt lycklig och glad, att jag ser något på tv som är gulligt, känsligt eller hemskt. Jag har blivit ett känslo vrak!
Kanske är det bara nån jävla kris som jag hamnat i, jag kanske inte har släppt alla bekymmer, tankar eller frågor? Jag kanske kommer bli galen på allt?

Den dagen någon kan komma till mig och fråga hur det är, och jag svarar vitt ärligt på frågan, då är det ett bevis på att jag är rak i ryggen och vågar stå för att allt inte alltid är bra.


Jag vill  inte att ni ska fråga nu hur allt är, eller tvinga mig och prata. För det hjälper inte.
Vi låter vardagen flyta på som vanligt, så kommer det när det kommer.

Vi säger så.