Livet tar slut
Idag slog det mig stenhårt som om någon kastat en sten i bakhuvudet på mig, livet tar slut. Det kan lika gärna ta slut när jag åker till jobbet likaväl om 70 år. Det känns så konstigt och än en gång sköljer sorgen över Tobbe hårdare än någonsin. Känns som att jag står vid en strandkant och de stormlika vågorna gör det svårt att andas.
Det är också vid sådanna här tillfällen som jag frågar mig själv om det var meningen. Är det ödet som bestämmer när livet är slut? Är det verkligen så vi ska tänka, att det var dags för Tobbe nu? Eller är det bara vår jävla skit värld med allt för många människor som inte kan ta sitt ansvar som får den ledsna att vilja avsluta sitt liv?
Det ligger där också någonstans som jag vill bli psykolog. Kunna hjälpa alla dom som inte får den hjälp de behöver... Tänk om Tobbe hade fått hjälp, då hade det inte behövt stå ett pojkrum tomt, en stol tom vid matbordet en saknad storebror och son. Tänk om....
Det är också vid sådanna här tillfällen som jag frågar mig själv om det var meningen. Är det ödet som bestämmer när livet är slut? Är det verkligen så vi ska tänka, att det var dags för Tobbe nu? Eller är det bara vår jävla skit värld med allt för många människor som inte kan ta sitt ansvar som får den ledsna att vilja avsluta sitt liv?
Det ligger där också någonstans som jag vill bli psykolog. Kunna hjälpa alla dom som inte får den hjälp de behöver... Tänk om Tobbe hade fått hjälp, då hade det inte behövt stå ett pojkrum tomt, en stol tom vid matbordet en saknad storebror och son. Tänk om....
Kommentarer
Trackback
