Glasängeln

Jag har alltid funderat över varför man pratar bebisspråk med hundar. Varför gör man det, för de är ju egentligen inte en bebis? Och om det skulle ha varit en bebis så hade den ju inte förstått något mer bara för att man pratar som om man inte har ett komplett ordföråd. Trött blir tlött, söt blir töt, ja ni fattar?
Hur som helst så trodde jag i allafall att jag inte skulle falla i bebis-språk-världen, men jag föll, stenhårt. Eller, hela familjen föll stenhårt.

Numera förstår vi inte varandra om man inte pratar det "lilla språket" och konversationerna ska helst vara liggandes på golvet med ett löjligt smile och glittrande ögon. Brorsan och pappa tillbringar dagarna med att just befinna sig i den liggande ställningen med löjligt smile och glittrande ögon och låter deras nya ögonsten dalta med dem hur mycket som helst. Ni kan ju gissa om hon är i himlen!!

Den lilla prinsessan (eller Diesel Doris som brorsan kallar henne!?) har vunnit hela familjens hjärta och är otroligt charmig. Ni kommer nog tröttna på mina inlägg varje gång jag kommer hem och har något nytt att berätta om valpen. Men jag har alltid velat ha en hund igen sen vi fick lämna bort våran när brorsan föddes och när man nu har en så blir man bara så jävla glad och kan inte prata om annat!