Glasängeln

Jag kom hem först 00.30 i natt, tidigt enligt personalen, speciellt när det är lönehelg. De hade räknat med efter två så jag antar att jag hade tur min första stängnings pass. Men det var inte lika kul att komma hem eftersom Tom sov och laddade för tentaplugg nu på morgonen i skolan, så jag hann tänka på så mkt och bli så otroligt ledsen.

Din kropp hängandes livlös, förkrossade föräldrar, släktingar och oförstående småsyskon. Alla kompisar, min bror, vi. Jag är arg för att man inte tvingade honom att prata med någon, för han var inte vuxen än att bestämma och vet ni vad det värsta är? Han kommer aldrig bli vuxen eller få en andra chans.
Han var inte alltid perfekt, inte den ordningsamma i ledet, men jag förstår varför det blivit som det blev och jag klandrar honom inte. Men man skulle varit hårdare, att se någon att prata med behöver inte vara på psykiatriska avdelningen inom sjukhusets väggar, de kunde ha tagit någon hem till dem, enskildhet och privat.
När jag väl förstår att du är borta, det kommer vara när vi sitter svartklädda (jag är alltid helt svart även vid valfri klädsel, gammaldags av mig) och säger hej då för sista gången. Jag hoppas du har det bättre nu.