Glasängeln

Jag har aldrig varit en allvetare på den nya musiken som kommer ut. Jag brukar aldrig hänga med och veta vilka låtar som är nya och kan aldrig sjunga med när man är ute och dansar, först några månader efteråt hittar låten mig och det är först då jag orkade ta till mig texten och låten och när jag sedan för en diskussion angående den "nya" låten så säger personen: "Redan? Den är ju jätte gammal, jag har lyssnat sönder den för länge sen" . Jahapp, jag är verkligen så efter i den morderna musikens värld. Men det har bara fått mig att inse att jag faktiskt skiter i om den musik jag lyssnar på är mordern eller inte, bara den har det där.

En bra låt för mig ska vara meningsfull, ha en fin text, fin melodi och få mig att drömma mig låååååångt, långt borta. Den ska vara som en bok, få mig till en helt ny värld. Oftast är det lugna låtar med vokalister med sköna annorlunda röster, inte de där vanliga som Spears, GaGa eller Sparks, nej de ska ha det där lilla extra i rösten. Dessutom har jag fått ett öra för pianomusik! Jo, faktiskt. Eftersom jag verkligen älskar musik så har många fina pianolåtar fångat in mig i en värld och bara berör mig, det pirrar liksom i hela kroppen och ger mig ett tryck över bröstet och en klump i halsen.

Vilket djupt inlägg om en så individuell sak som musik. Ja, såhär ser det ut för mig. Var bara tvungen att skriva lite då en låt fick mig att bli helt darrig.

Love.