Glasängeln

Jag har många nära vänner och idag var en av dem här. Bea, min älskade Bea. Hon går socionom programmet och hon kommer bli världens bästa socionom, jag bara vet det. En 22 åring som är så otroligt skarptänkt och som alltid tänker på konsekvenser, som tänker på båda sidor på ett problem och som helt enkelt är steget före. Jag är så otroligt tacksam för att hon finns här för mig, att jag lärde känna henne över huvudtaget och att jag har en vän som henne.

Idag när hon var här så fanns vi liksom för varandra. För första gången sedan Tobbe försvann så grät jag inför någon och det kändes skönt. Jag förstår inte att det har påverkat mig så mkt, jag blir ledsen bara av att tänka på det. Därför var det extra tungt på jobbet idag, när jag fick skynda dit med torkade tårar och kastas in i en värld där jag är den dumma servitrisen som inte fattar något när du beställer en pommesfrittes och sedan hävdar att du visst beställde två när du ska gå. Det är mitt fel när du inte får din mat fort nog och du vägrar se den långa kön som faktiskt var före dig och som också väntar på sin mat. Jag trodde folk fattade det, men eftersom det är mig du ser och den enda du kan skylla på så gör du det. Men jag bara ler och ber om ursäkt.

Service var det ja. Ibland är det inte lika lätt och le och be om ursäkt när kunden säger att beställningen stämmer när man upperpar den och när den får maten blir den rasande för att det är fel. Men, så är det. Always a BIG smile!! :-)


Nu ska jag hoppa i duschen och förhoppningsvis orka bestämma mig om jag ska ta vaccinet i morgon.

Tack igen Bea <3