Glasängeln

Nu är jag hemma och känner mig helt slut i huvud, rygg och fötter. Det är ju löningsdag idag och jag fick hoppa in och jobba 4 timmar extra vilket jag är glad för!! Hur som helst, inte helt så intensivt som jag trodde men alla sparar väl till julklappar och allt där till.

Så nu tänkte jag tina upp lite kyckling och göra en härlig pastasallad till morgondagens matlåda, var länge sen jag åt en kycklingsallad så det ska bara bli gytt. Har även blivit uppsatt på listan för operation framöver, hoppas det inte tar så länge och att jag slipper vila i flera dagar. Dock hoppas jag att jag blir bra sen, för alltid också.

Sen vill jag ge en stor kram och eloge till min mamma. Hon är unik. Idag var hon hem till min brorsas kompis mamma för att kolla hur det var med henne efter att hennes son dog. Allt för ofta drar man sig undan när sådanna saker händer, för vi vet inte hur man ska göra och vill själva inte veta, vi vill hellre spekulera med andra. Mamma åkte dit och hon uppskattade det jätte mkt vilket jag också skulle ha gjort. Även om man inte vill prata så finns det någon där med en axel att gråta mot, en varm famn som kan ge en kram, någon som bara finns där.

Om jag hade förlorat någon nära så önskar jag att Ni gör det samma för mig. Tänk inte "hon vill vara ensam", jag kommer behöva er mer än ni tror. Som när min faster dog, alla bekanta vi hade ringde inte, sa ingenting utan låtsades bara inte om någonting. Sedan, tre veckor efteråt var det kanske någon som sa det i förbifarten...

Varför är man rädd för att tala om sorg eller visa att man finns där mitt i all sorg?
Det suger. Mamma trotsar det och jag älskar att hon skiter i alla dumma normer som alla tror finns där. <3