Glasängeln

Mitt huvud bankar, min lillebror och mamma verkar ha fått i sig för mycket av någonting och springer runt här och skrik-skrattar. Mamma först och brorsan efter, likt en katt och råtta cirkus. Synd att min flytt inte har skett ännu.
Jag längtar verkligen tills jag åker, det känns som att det är så nära, men ändå så otroligt långt borta, även om det bara rör sig om mindre än två veckor.

Mitt rum som jag bott i i 18 år ska nu helt plötsligt övertas av lillebror! Han kommer förändra det och göra det helt...olikt.
Men jag känner att det är ett nytt kapitel som börjar i mitt liv just nu, jag är överrymd av alla möjligheter som finns framför mig och jag hoppas verkligen att jag inte fegar ur och låter allt bara gå förbi.

Men jag har blivit en slappis ska jag erkänna. Eller förut har man liksom bara fått en påminnelse när skolan ska börja i augusti, nu måste jag söka jobb, betala räkningar och maten jag äter. Eller det livet börjar när jag flyttar till Tom.
Man får helt enkelt lära sig. Samla på sig massor med kunskaper och erfarenheter.