Glasängeln

Det är nästan -20 grader ute och mina näsborrar fryser ihop av bara tanken att befinna sig ute.
I natt var det också kallt och givetvis hånstirrade månen på mig med sitt ljusa sken. Jag hatar när månen lyser in i rummet, det blir spöklik stämmning, precis som att det inte räcker med spöklik stämmning nattetid i det här huset?

Är det egentligen inte rätt lustigt? Jag är livrädd för mitt egna hem. Hemmet är den plats man ska vara trygg på, men när varelser finns osynliga och tassar runt i huset så är min själ i allt annat än ro och jag vet att det inte är inbillning. Om hela familjen vaknar av att någon försöker rycka sönder handtaget på dörren till lillebrors sovrum som är låst så blir jag rädd, när jag hör stegen nere i köket så blir jag rädd, även när duschen börjar rinna mitt i natten.

Hjärtat slår då ett extra slag, pyjamasen klibbar, täcket är alldeles för varmt, ändå kan man inte ta av sig täcket, för då försvinner skyddet...

Det är ingen hit, ska bli skönt att komma ifrån det här nu ett par dagar. Konstigt nog känns det som att den här natten kommer bli ovanligt lång bara för att jag skrev det här nu..