Det seplar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Jag brukar alltid titta in på Tobbes minnessida och idag var inget undantag. Det gör mest ont när Anki skriver och igår hade hon skrivit hur mkt småsyskonen saknade Tobbe och att de ville ha sina gamla liv tillbaka. Jag förstår inte att världen kan vara så grym, att det var tvungen att bli så här.
Föräldrar ska aldrig vara tvungna att begrava sina barn, aldrig, någonsin. Något måste vi kunna ändra på för att förhindra att allt fler föräldrar måste uppleva det. Jag vet inte vad, men någonting, kanske allting.
Så nu sitter jag här och gråter för mig själv och önskar att det finns något jag kan göra för att få Tobbe tillbaka och för att få honom att finnas i vardagen igen för så många människor, men det finns ingenting som jag någonsin kan göra som kan få Tobbe tillbaka.
Och jag hatar mig själv för att människan inte har så mycket kraft att kunna återuppta ett förlorat liv, men att vi har så mycket kraft att vi kan avsluta våra egna eller någon annans liv.
Jävla skit värld. Jag hatar den.
Föräldrar ska aldrig vara tvungna att begrava sina barn, aldrig, någonsin. Något måste vi kunna ändra på för att förhindra att allt fler föräldrar måste uppleva det. Jag vet inte vad, men någonting, kanske allting.
Så nu sitter jag här och gråter för mig själv och önskar att det finns något jag kan göra för att få Tobbe tillbaka och för att få honom att finnas i vardagen igen för så många människor, men det finns ingenting som jag någonsin kan göra som kan få Tobbe tillbaka.
Och jag hatar mig själv för att människan inte har så mycket kraft att kunna återuppta ett förlorat liv, men att vi har så mycket kraft att vi kan avsluta våra egna eller någon annans liv.
Jävla skit värld. Jag hatar den.
Kommentarer
Trackback
