Glasängeln

Shit pommesfrittes alltså! I hela mitt 19 åriga liv så har jag endast besökt Lisseberg en enda gång och då var inte en karusell öppen eftersom det var julmarknad. I tisdags ändrade jag på det för då begav sig jag, Elin och Therese till Götet för att ändra min historia lite. Hotellet var mysigt, inte alls långt från nöjesparken och vi hittade med spårvagn och liknande. Vi var inne i parken i cirkus sex timmar och då kan jag lova er att jag faktiskt åkte Balder hela tre gånger! (?)

Hur det gick till? Jag vet inte. Men varenda gång man började så var det världens backe så man trodde man var på väg rakt upp bland molnen. Givetvis blundade jag och givetvis höll jag mig stenhårt när skylten med 70 grader dök upp. Och jag kan lova att jag skrek, konstant, hela tiden, högt, lågt ja hela tiden! Det var hemskt samtidigt som det var en skön känsla i magen. När vi gick ur vagnarna så ville jag åka igen och igen. Men samma visa varje gång, jag var arg på mig själv och funderade vad jag tänkte med när vi var på väg uppför branta backen och nerför den branta backen.

Stor eloge för mig! Världens räddaste person och det kändes så underbart på något vis. Jag tänkte istället att vad är det värsta som kan hända? Att vagnarna trillar av och jag dör? Ja, ungefär. Och hur ofta händer det? Typ aldrig. Jag är glad över att slippa säga att jag inte ångrar mig. Pluspoäng Ronja. Fortsätt så!

Trudelutt!