Värre än så här blir det inte
Idag grät jag, det har jag faktiskt inte gjort på riktigt länge. Men idag tog all kraft slut... Mamma hade ringt sjukhuset och frågat om det var sista blodprovet som skulle tas om tre veckor och 'damn 'svarade att hon inte visste. Mitt pk-värde ligger precis på gränsen och har gjort det i stort sett hela tiden och sen sa hon att tablettätandet inte kommer upphöra direkt. Nåra veckor efter måste jag antagigen ta några tabletter och fragmin sprutorna.
Men som sagt var, inget är säkert men det brast ändå.
Jag funderar ibland på att ringa gubben som körde på mig och fråga om han vet hur jävla mkt han förstört mitt liv, om han aldrig undrar hur den han körde på mår, om jag ens kommer bli helt bra i foten. Det finns så himla mycket jag skulle vilja säga till honom....
Ja, värre än så här blir det inte i första taget.
Och Tom sitter 10 mil söderut och jag är ensam och vill bli tröstad...
Men som sagt var, inget är säkert men det brast ändå.
Jag funderar ibland på att ringa gubben som körde på mig och fråga om han vet hur jävla mkt han förstört mitt liv, om han aldrig undrar hur den han körde på mår, om jag ens kommer bli helt bra i foten. Det finns så himla mycket jag skulle vilja säga till honom....
Ja, värre än så här blir det inte i första taget.
Och Tom sitter 10 mil söderut och jag är ensam och vill bli tröstad...
Kommentarer
Trackback
