Glasängeln

Jag har i några nätter haft konstiga drömmar, att jag ständigt är på ställen där det finns 'spöken' (andar som inte gått över ännu). Jo, jag tror på det "övernaturliga", jag tror att det finns "spöken", andrar som jag vill kalla det, som fortfarande är kvar efter sin död för att de inte orkat gå vidare, att man kan ta kontakt med de döda och jag tror mig även känna av en andes närvaro, låter jag knäpp?

Hur som helst så har jag på kvällarna den ständiga känslan att inte vara riktigt ensam när jag är här hemma i det gamla huset, alltså mitt hem. Att jag kan vakna upp och höra konstiga ljud från nedre våningen är kanske bara inbillning? Eller att jag alltid springer benen av mig uppför trappan när jag släkt på nedre våningen för rädslan att någon springer efter mig  för att sedan lägga migsist  i sängen där muren av kuddar & täcken ligger uppradat längs sidan på sängen. Jag vet inte om jag lider av något allvarligt, ibland brukar jag faktiskt undra om jag har alla hönsen hemma...

Det blir faktiskt rätt jobbigt att alltid känna sig uttittad, när man är ensam hemma, ser på tv och hörnet i trappen stirrar tillbaka, stirrar trapphörn? Eller garderoben i mitt rum, det hörnet avskyr jag. Ända sedan jag var jätte liten så har jag alltid kännt mig uttittad av just det hörnet, jag vet inte varför, men något är det som verkligen inte vill släppa mig med blicken. Om jag nu inte inbillar mig alltihop och det bara är ett vanligt hörn i ett rum som finns i ett gammalt hus.

Jag börjar kanske bli tokig, eller så är det dags att utbilda sig till medium. Det är inte bara vi levande i denna värld, och det är jag mer än övertygad om! Det skrämmer mig lite... Kanske har jag någon bakom ryggen just i denna skrivande stund?

En kopp te, övningsköra, hälsa på mormor och morfar och sedan vå timmar tåg hem till bebis ska nog få mig på andra tankar.

Fler som känner som jag gör? Eller tycker ni att jag är helt bombad och borde flytta hem till Mars igen?
Skriv det då! Kommentera, Kommentera, Kommentera!!