Glasängeln

När vi satte oss i bilen och tillsist svängde upp mot kyrkan kom klumpen i halsen då jag såg flaggan på halv stång. Att det stod en miljon människor man aldrig sett förut utanför Kapellet gjorde inte saken bättre, värst var när vi sedan skulle in i kyrkan och såg kistan stå där framme, med hennes livlösa kropp, då brast det ordentligt.
Begravningen var väldigt fin, den var personlig. Inte det vanliga tjatet om Gud och läsa innantill genom halva bibeln, nej den var fin, speciellt för henne. När alla hade satt sig så strömade 'Gabriellas sång' ur högtalarna, då brast det även för pappa. Så nära som jag var pappa och lillebror idag, det var nog första och säkert sista gången... jag kramar inte ofta min pappa eller lillebror, eller håller dom i handen, men idag.

Sedan kom det många fina ord om henne, min musiklärare sjöng sånger som hon hade tyckt mkt om, alla fick gå fram och säga hej då en sista gång. Det var väldigt jobbigt, det märktes så väl på pappa, farmor och farfar att de tyckte det var fel att säga hej då till den minsta i familjen, ingen förälder bör begrava sitt barn...

Nu får hon vila i frid, för alltid.


Alla fina blommor.

Vi ses i nangijala

Mike och Melwins.



Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
all den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske jag hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig
för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans
Jag vill känna att jag levt mitt liv